Begreppet SOU, Statens offentliga utredningar, för kommitter och utredningar kom till för 100 år sedan i samband med finansminster Thorssons s.k. kommittéslakt 1922. Men arbete i kommittéform är förstås urgammalt.
Det äldsta svenska exemplet som vi vet något om är den kommitté som utarbetade Upplandslagen i slutet av 1200-talet. I företalet till lagen beskrivs arbetet (här språkligt moderniserat):
”Kung Birger Magnusson gav lagman Birger uppdraget att tillsätta en kommitté av de kunnigaste i folklanden vars uppdrag blev att fastställa vad gammal lag har varit och om vad i ny lag borde stadgas och sammanfogas. Birger tillsatte en nämnd på 12 personer som bestod av; från Tiundaland magister Andreas And, som var domprost i Uppsala, riddarna Röd Käldorsson och Bengt Bosson, samt Ulf Lagmansson, Hagbard från Söderby, Anders från Forkarby och Torsten från Sandbro; från Attundaland riddare Filip röde från Rundby, Håkan lagman, Eskil den skelögde, Sigurd domare och Jon Gåsabog; från Fjädrundaland Ulv från Önsta, Götrik och Ulvheden domare.”
Stadfästelsebrevet till Upplandslagen visar att lagman Birger hade gjort en framställning om att få inleda utredningarbetet. Det fanns alltså ett myndighetsinitiativ till detta. Men kungamakten hade först hållit emot. Fanns tvingande skäl att ändra gammal lag och var det tillbörligt att finna en ny? Ett uppdrag krävde alltså noggrann beredning före ett beslut om direktiv. Det står sedan i företalet att lagman Birger genomförde utredningen ”med tillbörlig skyndsamhet” (inget behov av tilläggsdirektiv på den punkten tydligen).
Nämnden eller kommittén som gjorde arbetet hade en allsidig, närmast korporativistisk, sammansättning. Bland de uppräknade finns företrädare för kyrkan, för riddarståndet, för bönderna och för lagkunskapen (lagmän och domare) i folklanden. En speciell sak är att det talas om att det var tolv män som utsågs till nämnden men det är femton namn, förutom Birgers, som räknas upp i listan. Vad kan det bero på? Man tror att fyra personer, Birger, lagman i Tiundaland och ordförande, Andreas And och lagmännen från Fjädrundaland och Attundaland ligger utanför de valda tolv. De var sakkunniga domare med sina kunskaper om förhållandena i respektive folkland och Andreas And hade sakkunskap om utländsk rätt. Han var inte bara präst som kunde kanonisk rätt utan hade också studier i Paris bakom sig.De kan ses som en sakkunnigkommitté.
De tolv kan väl ses som en sorts parlamentarisk referensgrupp till de egentliga fyra utredarna. Men man kan också beteckna det hela som en parlamentarisk utredning under ledarskap av sakkunnig ordförande förstärkt med särskilda sakkunniga.
Men det var förstås också en förhandlingskommitté. Det gällde att jämka ihop rättsreglerna i de olika folklanden till ett gemensamt system. Sedan kungjordes förslaget på tinget ”i deras åhörande som saken angick” (= remissförfarande eller i vart fall en legitimitetsskapande åtgärd). Därefter antogs lagen på ett för folklanden gemensamt ting. Kungen stadfäste det beslutet och gav lagen rättslig kraft (= promulgering) 1296.Så här kan man hålla på med liknelser om något som vi inte vet så mycket om. Men det går att säga att det här visar på sega strukturer om lagstiftningsförfarandet. Det har både politisk och rättskulturell betydelse.
Johan Hirschfeldt 