Här är det tal jag idag höll på Solna kyrkogård om Carl Jonas Love Almqvist med Sara Videbäcks passning till Johan Gabriel Richert
Det var en gång i Nya Elementarskolan. Carl Peter Mazers porträtt av Carl Jonas Love Almqvist hängde på väggen utanför rektorsexpeditionen. Författarens anletsdrag var strama. De passar väl in i en fordrande, lärande miljö. Men dragen hade också något drömskt, milt och kärleksfullt över sig – en reformpedagog måste ju också vara barnens vän.
En blick på tavlan och man var sedd, det gjorde elevens steg in till rektor både mer uppfordrande och lättare att gå. Rektorn var naturvetare, filosof och humanist. Med rätta kunde skolan kallas för ett experimentläroverk.
Men rektorn var inte längre Carl Jonas Love och skolan den låg inte längre vid Hötorget. Det var inte heller på 1830-talet utan mer än hundra år senare. Nu var det i Ängby och eleven det var jag som skulle in till rektor Åstrand, en legendarisk skolman, och för godkännande visa upp räkenskaperna efter elevrådets senaste skoldans. Vår skola hade fått ärva namnet på Almqvists skola vid flytten efter andra världskriget men var också fortsatt en försöksskola. Så miljön var på något sätt fortfarande Almqvistskt utopisk.
Här behövde vi gymnasieelever på 1950-talet inte gå ut på rasten utan kunde stanna inne i den ljusa Stora hallen där det fanns många sittgrupper med hamptygsklädda böjträmöbler, möjligen av Bruno Mathsson. Lennart Rohdes stora sprakande väggmålning fanns i teckningssalen. Man hade inte sin skolbänk i något klassrum. Varje ämne hade i stället, inte bara som på Almqvists tid egen lärare, utan också sin egen särskilt utformade lärosal. Skolböckerna fick man förvara i ett eget skåp invid Stora hallen. Morgonbön var, inte som snart efter Almqvists tid endast frivillig, utan fanns inte alls.
I skolan fanns många högt kvalificerade lärare, jag hade åtta lektorer i första ring. Vi fick ha lärarkandidater stödda av lyssnande metodiklärare. Kapten Åkerberg skötte gymnastiken för oss pojkar.
P C Jersild berättar i Fem hjärtan i en tändsticksask med stor värme om honom också som fäktlärare. Åkerbergs kollega, kapten Wennberg, hade faktiskt också hand om självaste kronprinsens fysiska fostran. På lunchrasten hann vi gå ut i näraliggande Judarnskogen eller bort mot Lillsjön (ska rätteligen vara Kyrksjön).
Min skoltid skulle i Almqvistska termer i sina bästa stunder kunna karaktäriseras som ett sorts Jaktslottet. Och visst läste vi Almqvist på svensklektionerna, Songes, Ormus och Ariman, Det går an och svenska krusbär. Vår småländske svensklektor var Pär Lagerkvistspecialist. Vi höll på en timme i veckan flera månader bara med Lagerkvist och då satt vi ommöblerade i en sorts cirkelform. Min klasskamrat Gunnar Harding blev poet. Sista året i gymnasiet hade jag kring mig ett fantastiskt bibliotek. Då bodde jag hos min bokälskade morbror Per A. Sjögren – och se, han kom också att en tid vara ordförande i det sällskap som än en gång samlats här vid Carl Jonas Love Almqvists grav.
En sådan här fantastisk kväll i månaden maj på denna plats i närheten av Haga och Solna skog med fågelsång och blommande träd bör vi med tacksamhet först tänka på Almqvist som den store skildraren av svensk natur och som romantiker. Detta ska inte analyseras. Kommentar överflödig. I stället ett citat om Tintomara i skogen vid Stavsjö i Kolmården:
När ekorren först sprang förbi henne, hoppade hon åt sidan för denna lilla bruna figur med lång, lång svans. Men när ekorren tog sin väg upp i häggen, då såg Tintomara efter. Ett skratt utbröt från hennes läppar, och hon tittade ivrigt på, hur den lilla fina skepnaden med sina fyra tassar bar sig åt, för att komma uppför. Hon ställde sig i samma ställning med sina, hon också försökte på stammen med händer och fötter. Åh, det lärde hon sig som en dans.
Tintomara tyckte sig i en ny värld den första gång hon satt i träd. Vilken vällust, att se och känna den greniga, bladrika kronan svaja och gunga över och inunder? Hon hade idag kommit till en trakt av utskogen, där lövträden var talrikare än själva barrskogens raka jättar. Tintomara gick in ibland lundar av almar, hassel, lönnar, häggar – alla deras tusende vita och gröna knoppar och halvutsprungna blommor gjorde hon till sina bekanta. Att sitta uppe bland grenarna mitt i rikedomen av denna välluktande blomstring, så att hon själv knappt syntes, det var en lust.
Men Almqvist förenar sin roll som romantiker med att också vara realist och social utopist. Jag ska nu gå över till det temat.
Vi har framlevt våra dagar i samma kvarter han och jag. Under stora delar av mitt yrkesliv arbetade jag i Gamla Stan, ett tag på Stora Nygatan 2, där Fredman hade sitt urmakeri, och sedan i Wrangelska palatset på Riddarholmen. Nu har jag ett kontor på Lilla Nygatan 19. Almqvist bodde länge på Stora Nygatan 21 i samma hus som Lars Johan Hierta och Wendela Hebbe. Vi kan tro att han gick till jobbet, Aftonbladet, på Lilla Nygatan 13. Sedan lät han Yngve Frey löpa ut från Riddarholmskajen nedanför mitt arbetsrumsfönster en skön torsdagsmorgon i juli och hann en bra bit ut på Mälaren mittför Garnisonssjukhuset innan Sara Videbäcks moster förstod att hon var akterseglad – detta ju en grundförutsättning för vad som komma skulle. Nu bytte Sara från hatt till schalett och vi vet hur det gick och att det går an.
Det finns en litteraturhistoriker som dock skrivit något i stil med att Det går an inte går ihop. Personskildringen sägs inte stämma på vissa punkter. Jag bryr mig inte. I stället noterar jag att någon annan har tänkt att Albert från början är typiserad som romantikern och Sara som realisten. Hårringen han ger henne kastar hon i sjön och räkningen på värdshuset vill hon dela lika.
Resan i det svenska landskapet, då de lär känna varandra och blir förälskade, är inte bara en rörelse i rummet utan blir också till en skildring av en känslomässig och ideologisk successiv förflyttning för dem båda fram till att de når nya gemensamma värderingar. Albert kommer att förstå sin roll i en helt ny verklighet och Sara, som sett hustrumisshandel och alkoholism och vill forma sitt liv på egna fria villkor, vill stå öppet också för sin kärlek till Albert som livspartner. Två unga människor mognar och formulerar självständigt tillsammans sitt eget samlevnadskontrakt.
Almqvist skriver på ett härligt sätt fram Alberts och Saras resa i den svenska geografin. Efter att Mariestad passerats börjar det brännas också för mig. Sedan 30 år tillbaka har vi nämligen ett sommartorp i Österplana på Kinnekulle.
Om vägen över detta blommande berg säger Albert: ”Nu beror det på, om vi framåt Forshem skola taga den gudomliga vägen över Kinnekulle , som går genom norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi komma förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck…”.
Samtalet med Sara om detta leder till att Sara noterar yrkesmässigt att det kunde löna sig att se de här stora husen. Hon tänker väl på sina fönsteraffärer kan vi läsare förstå. Men Albert blir litet förstämd och inte vill han uppoffra de här gudomliga platserna för blotta glasmästarönskningar. Han väljer den mer prosaiska vägen över Enebacken till höger om Kullen genom Skälvum och Husaby. Och visst, så här ser vägvalen ut än idag när man ska till den härliga sommarstaden Lidköping. Där Sara står staty på en grässlänt vid Lidans strand.
Men Vad är en turist, frågar Almqvist och det får nu stanna vid den frågan när det gäller orter och platser, dock med ett sista undantag.
Redan när de är i Strängnäs börjar resans gemensamma mål tona fram i samtalet mellan Albert och Sara. Samtalet rör på ytan det geografiska målet i Västergötland men där finns en antydan också om det gemensamma ideologiska mål som kan hägra för dem.
Sara berättar om en sommarpromenad därhemma och säger:
Det är Truve, vet jag. Det är Richerts sköna herrgård bort mot Lidköping, åt Mariestadsvägen till. Om bara vägen emellan staden och herrgården icke vore så hiskeligt sandig.
Ja, Truve herrgård med sina handmålade stora tapeter från Napoleontiden ligger kvar, nu invid golfbanan, badstranden vid Vänern och campingplatsen strax utanför Lidköping.
Så geografin är klar men hur var det med den ideologiska undertexten?
Den ligger i att Almqvist låter Sara kasta in namnet Richert. För de flesta läsare idag går passningen till honom nog förbi utan verkan. Men Sara visste vad hon gjorde och det räcker att googla på detta namn, inte Margit men Johan Gabriel, för att man kan få sina aningar. På Wikipedia står det:
Johan Gabriel Richert var en svensk rättslärd och politiker. Han var en av Sveriges mest framstående och inflytelserika jurister under tidigare hälften av 1800-talet.
Richert var häradshövding i en domsaga utanför Lidköping och stannade där hela sitt yrkesliv men var också den ledande kraften i Lagkommittén som lade fram genomgripande reformförslag på civil- och straffrättens områden. År 1826, dvs. drygt 12 år före utgivningen av Det går an, hade Lagkommittén publicerat sina radikala förslag på familjerättens område. Män och kvinnor skulle jämställas i fråga om arvsrätt, ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 års ålder och sedan också själv kunna bestämma om att gifta sig. Rätten till egendom genom giftorättsbestämmelserna skulle bygga på likadelning mellan man och kvinna.
De här förslagen möts dock av hård remisskritik från domstolar och universiteten. Reformarbetet stannade av och resultaten kommer först flera decennier senare. Under tiden hann Almqvist att med Det går an lämna sitt remissvar. Då var det skandalöst, fräckt och utopiskt, idag känns det märkligt frisk och angeläget.
Passningen till Richert ska uppmärksammas även av dagens läsare. I bara den lilla meningen om honom får Sara ge en signal till uppbrott från den tidens könsmaktsordning.
Tänk vilket trix Almqvist gör i den där lilla textsnutten.
