Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Advokatundersökningar på uppdrag av det allmänna

17 juni 2019

Här har jag skrivit om en typ av advokatundersökningar. När en myndighet måste in i crisis management så anlitas ibland en advokat. Artikeln har publicerats i Vänbok till Anne Ramberg, Jure Förlag AB, 2019 s. 215 ff.

 

 

Offentlighetsprincipen – hur fick vi det ordet?

02 maj 2019

Offentlighetsprincipen är ett laddat ord i vårt språk. Det har konstitutionell betydelse och uttrycker en nödvändig förutsättning för informationsfriheten, som är en av de skyddade opinionsfriheterna i våra grundlagar (2 kap. 1 § regeringsformen och 2 kap. tryckfrihetsförordningen). Regeln om offentlig tillgång till allmänna handlingar kom ju till redan i 1766 års tryckfrihetsförordning! I dagligt journalistiskt arbete är offentlighetsprincipen ett nödvändigt verktyg. Medborgarnas insyn och öppenhet i myndigheternas verksamhet stöder långsiktigt tilliten i vårt samhälle. Här på min blogg finns flera artiklar som behandlar detta. Här har jag publicerat en artikel som handlar just om hur det här ordet fick fäste i vårt språk. Med digitala sökverktyg har jag försökt belägga hur ordets användning växt fram. Ett särskilt viktigt hjälpmedel som nyligen har tillkommit är att riksdagens databas över riksdagens dokument nu medger generella sökningar i materialet från 1867 och framåt. Det används här i ingressen. Jag tackar riksdagsdirektören Ingvar Mattson för påpekandet om denna möjlighet.

Sammanfattningsvis ser etableringsordningen, som den tonar fram, ut så att först kommer journalisterna som säkert hämtat uttrycket i kontakt med jurister (Aftonbladet 1909). Redan 1911 finns en första träff i riksdagstrycket (i en proposition om ändring av tryckfrihetsförordningen); därefter följer enstaka träffar varje år (dock hela nio träffar 1925) med ett större genomslag först mot slutet av 1900-talet. Utredarna kommer också tidigt med Nils Alexanderssons viktiga betänkande om tryckfrihetsförordningen 1912 följd av Nils Herlitz i flera utredningar. Kommunalpolitikerna är även de tidigt ute (stadsfullmäktigetrycket från Stockholm 1913, där det gäller frågan om offentlighetsprincipens utvidgning till kommunala handlingar). Nästa kategori är akademikerna med flera exempel från 1930- och 1940-talen. I en handbok i medborgarrätt från 1947 används ordet som kapitelrubrik. Från 1970-talet och framåt används uttrycket ofta i utredningar, riksdagstryck, handböcker och lagkommentarer. Hos domstolarna samt JO och JK blir ordet sedan mera frekvent vartefter.

Hittills har det gällt att ordet har använts i löptext såsom motivuttalanden m.m. Men ordet har också funnits i lagtext. Dock har det inte tagits upp i grundlag. Skälen till att man här håller emot är begreppstekniska: offentlighetsprincipen omfattar strikt sett inte bara rätten till att få del av s.k. allmänna handlingar, dvs. handlingsoffentligheten, utan också sedan urminnes tider även den s.k. förhandlingsoffentligheten i domstolar och beslutande församlingar.

Läs hela artikeln som jag skrivit i en vänbok till Carl Gustaf Spangenberg via denna länk: (offentlighetsprincipen-1).

.

 

 

 

 

Good judicial practice – a checklist on ethics for Swedish judges – with a correct link

17 februari 2019


The document Good judicial practice – principles and issues was produced as a checklist by a working-party under my chairmanship. It was distributed (in Swedish) to all judges in Sweden in 2012. Here is an English version of the document.

The document consists of questions for discussion rather than answers. So it is not a formal code of ethics (= a code of conduct for judges). It has no normative character. Instead of such a code there are some provisions in the Swedish Code of Procedure with certain legal obligations for all judges that are legal norms but also of an ethical nature. The provision on an oath is here the best example.

One of the purposes of the document is to provide judges with guidance when dealing with the ethical dilemmas and problems they encounter in their day-to-day work. A further aim is to use the document in a training context and contribute to personal reflection, ensuring that discussions between judges regarding good judicial practice are kept alive.

Apart from a number of general requirements that are presented regarding principles, this document does not contain any instructions on how a judge ought to act in specific situations. When faced with an ethical dilemma, it is seldom possible to find the answer in a rule. Instead, a position is adopted through a series of quite complex considerations. A list of questions could be a source of support for the judge when handling ethical problems and dilemmas. Another reason for listing questions is that views on what characterises a good ethical attitude could vary over time and from one generation to another. Consequently, this document mainly comprises questions rather than guidelines. 

The ultimate task of the courts is to maintain the due process of law. The courts and judges must guarantee that everyone can have their rights and obligations determined objectively and independently. It is vitally important from a number of perspectives that the general public have confidence in the judges and the courts and that the judges and the courts maintain their credibility. The judge’s attitude to various ethical issues is also a key factor from a confidence point of view. This document deals with good judicial practice. This naturally encompasses matters relating to judicial ethics but goes beyond that. In this presentation, issues are addressed regarding the role of the judge and the responsibility of the judge in a broad sense. Consequently, a number of issues that are closest to the application of law will also be examined.


”Två läsk och fyra tunna” eller om att leta fram spännande rättsliga saker ur sin gamla ryggsäck …

01 februari 2019

är rubriken till min krönika i tidskriften Advokaten nr 1/2019 som Du kan ladda ned här. Du kan bli överraskad av att läsa den.

Kund tvångsomhändertogs!!!

06 januari 2019

Begreppet ”kund” dök upp i svensk offentlig förvaltning som ett led i New Public Management-tänkandet. Detta ledde rätt snart till kritiska synpunkter av typ: Ska man verkligen tala om ett kundförhållande mellan medborgare och stat och kommun? Är det fråga om en kundrelation när en människa utsätts för myndighetsutövning som innefattar tvång mot person? De flesta vettiga människor svarar nog nej på i vart fall den andra frågan.

Men tydligen inte alla. Nacka kommun tycks för tillämpning av tvångsomhändertagande enligt LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall) använda ett s.k. underprocesssteg med en lathund för sådana beslut. För initieringsprocessen för omedelbart omhändertagande gäller det där att lägga in personuppgifter om den person som ärendet gäller. I instruktionen för denna process står: ”Om kunden finns i socialregistret sedan tidigare hämtas personuppgifterna upp därifrån. Om det är en ny person som ska läggas in hämtas uppgifterna i stället från befolkningsregistret.” – Källa: infobank.nacka.se 2014-11-14 Lathund Omedelbart omhändertagande.

En urgammal arbetsform: kommittén!

27 december 2018

Redan Upplandslagen från 1296 kom till genom arbete i en sakkunnigkommitté med en parlamentarisk referensgrupp! Detta förklarar jag närmare i en brevväxling med Sten Heckscher i vårt bidrag Offentligt utredningsarbete i Vänbok till Mats Melin, iUSTUS, 2018. Där försöker jag också teckna en kortfattad bild av hur denna viktiga arbetsform sedan utvecklats i Sverige. Våra erfarenheter och synpunkter från senare år på offentligt utredningsarbete diskuterar vi också i denna brevväxling.

Om Hyde Park Barracks

22 november 2018

Nedanför datorskärmen på mitt skrivbord har jag stående ett vykort med en byggnad – Hyde Park Barracks. Den har en sällsynt vacker och ren tegelfasad.

Huset ligger inte i London men är ritat av en landsförvisad engelsk arkitekt, Francis Greenway, alldeles i början av 1800-talet.

Under upplysningstiden drev den italienske stats- och straffrättsfilosofen Filangieri den s.k. förbättringstanken. Brottslingen skulle slippa dödsstraff eller brutala kroppsstraff, få sona sitt brott under en ny himmel och göra nytta på en ny plats. Alltså deportation eller landsförvisning. Men vart?

James Cook hade seglat in i Botany Bay och landstigit 1770. Han hade Linnélärjungen Daniel Solander med sig. En bit ovanför hamnen ligger i dag ovanför operahuset den botaniska trädgården där jag stötte på en växt med namnet Solanderiana. Sedan gick jag en kvart eller så upp mot staden och kom till höghusen och stod framför Hyde Park Barracks, byggda 1819. Dit kom de att transporteras.

Byggnaden var nämligen först ett mottagningsfängelse för nyanlända landsförvisade män som efter en tid slussades ut och fick bryta ny mark, sedan ett immigrationscenter för kvinnor ditskickade från Wales, Irland och Skottland för att bli hustrur till de här männen, och vidare hospital, domstol, förvaltningsbyggnad och nu museum.

Idag kan du gå dit och släktforska med datorstöd – vem var din första släkting som kom hit, varifrån, när och med vilken transport, vad hade han begått för brott, var fick han sedan bosätta sig?

Så byggs en familjehistoria och en hel nations identitet upp på svaren på de frågorna men också på undanträngningen av ursprungsbefolkningen, aboriginerna.

Det gick vidare. När jag och hustrun på 1990-talet kom till guldgrävarstaden Maldon utanför Melbourne för att efter 20 år träffa och bo hos vår tidigare aupairflicka Ruth mötte vi hennes vänner, en grupp unga, frustrerade och förbannande socialarbetare och lärare, barn till den första vågen av fattiga efterkrigsimmigranter också från Wales, Irland och Skottland. Det var långt från flashiga Bondi Beach…

Myndigheter på sociala medier

21 oktober 2018

I Vänbok till Fredrik Wersäll, Iustus, 2018, går det att läsa en artikel som jag har skrivit med rubriken Öppenhet kring en myndighets verksamhet är nödvändig och bra – men tänk på juridiken innan det spårar ur på social medier. Ett exempel är det som hände kring ”Sveriges officiella Twitterkonto”, @sweden, som Svenska Institutet satte upp och numera har lagt ned. Möjligheten till flervägskommunikhtion, blockeringslistor m.m. inrymmer särskilda rättsliga problem som myndigheten har ansvar för. Kraven på saklighet, opartiskhet och likabehandling ska förstås upprätthållas när myndigheter har ett konto på sociala medier. Personlig integritet ska skyddas (jfr målet mot Uppsala läns landsting om den s.k. sjukhusfilmningen som visades på TV). Kommersiella eller andra intressen än myndigheternas får inte bli styrande. Jag hänvisar avslutningsvis till den försiktighetsprincip som riksdagen i prop. 2009/10:175 s. 40 lade fast när det gäller valet av form för myndigheters opinionsbildande verksamhet. Numera sker en omfattande sådan verksamhet på kommersiella kanaler. Det kräver än mer av myndigheterna.

 

 

 

Trump, domstolar och andra myndigheter på sociala medier

04 juli 2018

skriver jag om här mot bakgrund av min artikel Öppenhet kring en myndighets verksamhet är nödvändig och bra – men tänk på juridiken innan det spårar ur på sociala medier som publicerats i Vänbok till Fredrik Wersäll, Iustus Förlag, 2018. Läs i boken men tänk på att händelseutvecklingen pågår och kan springa ifrån det som står där! Här är litet från min inledning:

”Det finns ett allmänintresse av insyn i domstolars och andra myndigheters verksamhet. Vissa myndigheter har rent av i uppdrag att syssla just med information och opinionsbildning. Sådana myndigheter bör vara verksamma även på sociala medier. Kravet på saklighet, opartiskhet och likabehandling ska här upprätthållas och enskildas integritet måstes skyddas. Kommersiella eller andra intressen än myndigheternas egna får inte bli styrande. Situationen innehåller en del problem. Detta kan fordra att noggranna och svåra rättsliga överväganden görs för att det hela inte ska spåra ur. Dettas illustreras här med ärendet om Svenska Institutet på Twitter.”

Problemen har verkligen inte blivit mindre sedan artikeln skrevs! Först därefter exploderade avslöjandena om Cambridge Analytica och en ny kritisk diskussion om Facebook,  Google och Youtube.

En svår fråga som jag tog upp i artikeln är vilket ansvar en myndighet har för de inlägg som görs på t.ex. dess Twittersida. Kan myndigheten blockera personer som vill yttra sig på myndighetens sida? Svaret är ett begränsat ja. Hur ska man här se på brottsliga eller ”ordningsstörande” inlägg och kan man gå längre än så? Vad gäller egentligen enligt grundlagarnas regler om yttrandefrihet?

Och det är här Trump kommer in i bilden! I USA med dess First amendment till konstitutionen har enligt Bloomberg News en federal domstol nyligen förbjudit president Trump att blockera kritiska inlägg från sitt Twitterkonto. Att blockera vissa användares politiska yttranden utgör ett brott mot deras yttrandefrihet. En expertkommentar till domen: ”This is a groundbreaking decision. It establishes that social media accounts operated by a government official – even the president of the United States constitutes a public forum.”

Och häromdagen (2018-07-02, B 3552-17) kom Högsta domstolens viktiga dom om räckvidden av den s.k. webbsändningsregeln i yttrandefrihetsgrundlagen (se 1 kap. 6 § 2 st). Enligt domen bedömdes en filmsekvens om ett pågående brott utlagd på Facebook inte uppfylla kravet på vad som rättsligt sett är ett program. Filmen hade sänts på en sluten Facebookgrupp med 60 000 medlemmar och ansågs av HD vara i allt väsentligt obestämd till format, innehåll och tid. Den föll därmed utanför grundlagsskyddet och brottsbalkens regler om förtal blev i stället tillämpliga. Högsta domstolen skriver bl.a. detta viktiga: ”I motsats till databasregeln, där grundlagsskydd tillkommer endast vissa aktörer, omfattas varje sändning som uppfyller de krav, som anges i webbsändningsregeln av grundlagsskydd. Det innebär att sändningar som sker av privatpersoner via internet kan uppfylla kraven för grundlagsskydd. En förutsättning för det är att vad som sänds är att se som ett program i webbsändningsregelns mening.” Grundlagsskyddet på nätet för privatpersoner vidgas alltså genom domen.

Men här får man komma ihåg att webbsändningsregeln är en av de frågor som nu ska ses över i den nya parlamentariska kommittén som regeringen nyligen tillsatt om public service och yttrandefrihetsområdet, se dir. 2018:51.

Fortsättning följer ….

och det redan nu idag när jag också vill peka på att meddelar- och anonymitetsskyddet kan vara i fara för den som väljer att med epost kommunicera för att försöka anonymt få in en text i en myndighets webbtidning. Myndighetens epostlogg är ju en allmän handling. Se vidare Förvaltningsrättslig tidskrift 2018 s. 117.

Forts. ….

Det går an!

24 maj 2018

Här är det tal jag idag höll på Solna kyrkogård om  Carl Jonas Love Almqvist med Sara Videbäcks passning till Johan Gabriel Richert

Det var en gång i Nya Elementarskolan. Carl Peter Mazers porträtt av Carl Jonas Love Almqvist hängde på väggen utanför rektorsexpeditionen. Författarens anletsdrag var strama. De passar väl in i en fordrande, lärande miljö. Men dragen hade också något drömskt, milt och kärleksfullt över sig – en reformpedagog måste ju också vara barnens vän.

En blick på tavlan och man var sedd, det gjorde elevens steg in till rektor både mer uppfordrande och lättare att gå. Rektorn var naturvetare, filosof och humanist. Med rätta kunde skolan kallas för ett experimentläroverk.

Men rektorn var inte längre Carl Jonas Love och skolan den låg inte längre vid Hötorget. Det var inte heller på 1830-talet utan mer än hundra år senare. Nu var det i Ängby och eleven det var jag som skulle in till rektor Åstrand, en legendarisk skolman, och för godkännande visa upp räkenskaperna efter elevrådets senaste skoldans. Vår skola hade fått ärva namnet på Almqvists skola vid flytten efter andra världskriget men var också fortsatt en försöksskola. Så miljön var på något sätt fortfarande Almqvistskt utopisk.

Här behövde vi gymnasieelever på 1950-talet inte gå ut på rasten utan kunde stanna inne i den ljusa Stora hallen där det fanns många sittgrupper med hamptygsklädda böjträmöbler, möjligen av Bruno Mathsson. Lennart Rohdes stora sprakande väggmålning fanns i teckningssalen. Man hade inte sin skolbänk i något klassrum. Varje ämne hade i stället, inte bara som på Almqvists tid egen lärare, utan också sin egen särskilt utformade lärosal. Skolböckerna fick man förvara i ett eget skåp invid Stora hallen. Morgonbön var, inte som snart efter Almqvists tid endast frivillig, utan fanns inte alls.

I skolan fanns många högt kvalificerade lärare, jag hade åtta lektorer i första ring. Vi fick ha lärarkandidater stödda av lyssnande metodiklärare. Kapten Åkerberg skötte gymnastiken för oss pojkar.

P C Jersild berättar i Fem hjärtan i en tändsticksask med stor värme om honom också som fäktlärare. Åkerbergs kollega, kapten Wennberg, hade faktiskt också hand om självaste kronprinsens fysiska fostran. På lunchrasten hann vi gå ut i näraliggande Judarnskogen eller bort mot Lillsjön (ska rätteligen vara Kyrksjön).

Min skoltid skulle i Almqvistska termer i sina bästa stunder kunna karaktäriseras som ett sorts Jaktslottet. Och visst läste vi Almqvist på svensklektionerna, Songes, Ormus och Ariman, Det går an och svenska krusbär. Vår småländske svensklektor var Pär Lagerkvistspecialist. Vi höll på en timme i veckan flera månader bara med Lagerkvist och då satt vi ommöblerade i en sorts cirkelform. Min klasskamrat Gunnar Harding blev poet. Sista året i gymnasiet hade jag kring mig ett fantastiskt bibliotek. Då bodde jag hos min bokälskade morbror Per A. Sjögren – och se, han kom också att en tid vara ordförande i det sällskap som än en gång samlats här vid Carl Jonas Love Almqvists grav.

En sådan här fantastisk kväll i månaden maj på denna plats i närheten av Haga och Solna skog med fågelsång och blommande träd bör vi med tacksamhet först tänka på Almqvist som den store skildraren av svensk natur och som romantiker. Detta ska inte analyseras. Kommentar överflödig. I stället ett citat om Tintomara i skogen vid Stavsjö i Kolmården:

När ekorren först sprang förbi henne, hoppade hon åt sidan för denna lilla bruna figur med lång, lång svans. Men när ekorren tog sin väg upp i häggen, då såg Tintomara efter. Ett skratt utbröt från hennes läppar, och hon tittade ivrigt på, hur den lilla fina skepnaden med sina fyra tassar bar sig åt, för att komma uppför. Hon ställde sig i samma ställning med sina, hon också försökte på stammen med händer och fötter. Åh, det lärde hon sig som en dans.

Tintomara tyckte sig i en ny värld den första gång hon satt i träd. Vilken vällust, att se och känna den greniga, bladrika kronan svaja och gunga över och inunder? Hon hade idag kommit till en trakt av utskogen, där lövträden var talrikare än själva barrskogens raka jättar. Tintomara gick in ibland lundar av almar, hassel, lönnar, häggar – alla deras tusende vita och gröna knoppar och halvutsprungna blommor gjorde hon till sina bekanta. Att sitta uppe bland grenarna mitt i rikedomen av denna välluktande blomstring, så att hon själv knappt syntes, det var en lust.

Men Almqvist förenar sin roll som romantiker med att också vara realist och social utopist. Jag ska nu gå över till det temat.

Vi har framlevt våra dagar i samma kvarter han och jag. Under stora delar av mitt yrkesliv arbetade jag i Gamla Stan, ett tag på Stora Nygatan 2, där Fredman hade sitt urmakeri, och sedan i Wrangelska palatset på Riddarholmen. Nu har jag ett kontor på Lilla Nygatan 19. Almqvist bodde länge på Stora Nygatan 21 i samma hus som Lars Johan Hierta och Wendela Hebbe. Vi kan tro att han gick till jobbet, Aftonbladet, på Lilla Nygatan 13. Sedan lät han Yngve Frey löpa ut från Riddarholmskajen nedanför mitt arbetsrumsfönster en skön torsdagsmorgon i juli och hann en bra bit ut på Mälaren mittför Garnisonssjukhuset innan Sara Videbäcks moster förstod att hon var akterseglad – detta ju en grundförutsättning för vad som komma skulle. Nu bytte Sara från hatt till schalett och vi vet hur det gick och att det går an.

Det finns en litteraturhistoriker som dock skrivit något i stil med att Det går an inte går ihop. Personskildringen sägs inte stämma på vissa punkter. Jag bryr mig inte. I stället noterar jag att någon annan har tänkt att Albert från början är typiserad som romantikern och Sara som realisten. Hårringen han ger henne kastar hon i sjön och räkningen på värdshuset vill hon dela lika.

Resan i det svenska landskapet, då de lär känna varandra och blir förälskade, är inte bara en rörelse i rummet utan blir också till en skildring av en känslomässig och ideologisk successiv förflyttning för dem båda fram till att de når nya gemensamma värderingar. Albert kommer att förstå sin roll i en helt ny verklighet och Sara, som sett hustrumisshandel och alkoholism och vill forma sitt liv på egna fria villkor, vill stå öppet också för sin kärlek till Albert som livspartner. Två unga människor mognar och formulerar självständigt tillsammans sitt eget samlevnadskontrakt.

Almqvist skriver på ett härligt sätt fram Alberts och Saras resa i den svenska geografin. Efter att Mariestad passerats börjar det brännas också för mig. Sedan 30 år tillbaka har vi nämligen ett sommartorp i Österplana på Kinnekulle.

Om vägen över detta blommande berg säger Albert: ”Nu beror det på, om vi framåt Forshem skola taga den gudomliga vägen över Kinnekulle , som går genom norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi komma förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck…”.

Samtalet med Sara om detta leder till att Sara noterar yrkesmässigt att det kunde löna sig att se de här stora husen. Hon tänker väl på sina fönsteraffärer kan vi läsare förstå. Men Albert blir litet förstämd och inte vill han uppoffra de här gudomliga platserna för blotta glasmästarönskningar. Han väljer den mer prosaiska vägen över Enebacken till höger om Kullen genom Skälvum och Husaby. Och visst, så här ser vägvalen ut än idag när man ska till den härliga sommarstaden Lidköping. Där Sara står staty på en grässlänt vid Lidans strand.

Men Vad är en turist, frågar Almqvist och det får nu stanna vid den frågan när det gäller orter och platser, dock med ett sista undantag.

Redan när de är i Strängnäs börjar resans gemensamma mål tona fram i samtalet mellan Albert och Sara. Samtalet rör på ytan det geografiska målet i Västergötland men där finns en antydan också om det gemensamma ideologiska mål som kan hägra för dem.

Sara berättar om en sommarpromenad därhemma och säger:

Det är Truve, vet jag. Det är Richerts sköna herrgård bort mot Lidköping, åt Mariestadsvägen till. Om bara vägen emellan staden och herrgården icke vore så hiskeligt sandig.

Ja, Truve herrgård med sina handmålade stora tapeter från Napoleontiden ligger kvar, nu invid golfbanan, badstranden vid Vänern och campingplatsen strax utanför Lidköping.

Så geografin är klar men hur var det med den ideologiska undertexten?

Den ligger i att Almqvist låter Sara kasta in namnet Richert. För de flesta läsare idag går passningen till honom nog förbi utan verkan. Men Sara visste vad hon gjorde och det räcker att googla på detta namn, inte Margit men Johan Gabriel, för att man kan få sina aningar. På Wikipedia står det:

Johan Gabriel Richert var en svensk rättslärd och politiker. Han var en av Sveriges mest framstående och inflytelserika jurister under tidigare hälften av 1800-talet.

Richert var häradshövding i en domsaga utanför Lidköping och stannade där hela sitt yrkesliv men var också den ledande kraften i Lagkommittén som lade fram genomgripande reformförslag på civil- och straffrättens områden. År 1826, dvs. drygt 12 år före utgivningen av Det går an, hade Lagkommittén publicerat sina radikala förslag på familjerättens område. Män och kvinnor skulle jämställas i fråga om arvsrätt, ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 års ålder och sedan också själv kunna bestämma om att gifta sig. Rätten till egendom genom giftorättsbestämmelserna skulle bygga på likadelning mellan man och kvinna.

De här förslagen möts dock av hård remisskritik från domstolar och universiteten. Reformarbetet stannade av och resultaten kommer först flera decennier senare. Under tiden hann Almqvist att med Det går an lämna sitt remissvar. Då var det skandalöst, fräckt och utopiskt, idag känns det märkligt frisk och angeläget.

Passningen till Richert ska uppmärksammas även av dagens läsare. I bara den lilla meningen om honom får Sara ge en signal till uppbrott från den tidens könsmaktsordning.

Tänk vilket trix Almqvist gör i den där lilla textsnutten.