Det går an!

24 maj 2018

Här är det tal jag idag höll på Solna kyrkogård om  Carl Jonas Love Almqvist med Sara Videbäcks passning till Johan Gabriel Richert

Det var en gång i Nya Elementarskolan. Carl Peter Mazers porträtt av Carl Jonas Love Almqvist hängde på väggen utanför rektorsexpeditionen. Författarens anletsdrag var strama. De passar väl in i en fordrande, lärande miljö. Men dragen hade också något drömskt, milt och kärleksfullt över sig – en reformpedagog måste ju också vara barnens vän.

En blick på tavlan och man var sedd, det gjorde elevens steg in till rektor både mer uppfordrande och lättare att gå. Rektorn var naturvetare, filosof och humanist. Med rätta kunde skolan kallas för ett experimentläroverk.

Men rektorn var inte längre Carl Jonas Love och skolan den låg inte längre vid Hötorget. Det var inte heller på 1830-talet utan mer än hundra år senare. Nu var det i Ängby och eleven det var jag som skulle in till rektor Åstrand, en legendarisk skolman, och för godkännande visa upp räkenskaperna efter elevrådets senaste skoldans. Vår skola hade fått ärva namnet på Almqvists skola vid flytten efter andra världskriget men var också fortsatt en försöksskola. Så miljön var på något sätt fortfarande Almqvistskt utopisk.

Här behövde vi gymnasieelever på 1950-talet inte gå ut på rasten utan kunde stanna inne i den ljusa Stora hallen där det fanns många sittgrupper med hamptygsklädda böjträmöbler, möjligen av Bruno Mathsson. Lennart Rohdes stora sprakande väggmålning fanns i teckningssalen. Man hade inte sin skolbänk i något klassrum. Varje ämne hade i stället, inte bara som på Almqvists tid egen lärare, utan också sin egen särskilt utformade lärosal. Skolböckerna fick man förvara i ett eget skåp invid Stora hallen. Morgonbön var, inte som snart efter Almqvists tid endast frivillig, utan fanns inte alls.

I skolan fanns många högt kvalificerade lärare, jag hade åtta lektorer i första ring. Vi fick ha lärarkandidater stödda av lyssnande metodiklärare. Kapten Åkerberg skötte gymnastiken för oss pojkar.

P C Jersild berättar i Fem hjärtan i en tändsticksask med stor värme om honom också som fäktlärare. Åkerbergs kollega, kapten Wennberg, hade faktiskt också hand om självaste kronprinsens fysiska fostran. På lunchrasten hann vi gå ut i näraliggande Judarnskogen eller bort mot Lillsjön (ska rätteligen vara Kyrksjön).

Min skoltid skulle i Almqvistska termer i sina bästa stunder kunna karaktäriseras som ett sorts Jaktslottet. Och visst läste vi Almqvist på svensklektionerna, Songes, Ormus och Ariman, Det går an och svenska krusbär. Vår småländske svensklektor var Pär Lagerkvistspecialist. Vi höll på en timme i veckan flera månader bara med Lagerkvist och då satt vi ommöblerade i en sorts cirkelform. Min klasskamrat Gunnar Harding blev poet. Sista året i gymnasiet hade jag kring mig ett fantastiskt bibliotek. Då bodde jag hos min bokälskade morbror Per A. Sjögren – och se, han kom också att en tid vara ordförande i det sällskap som än en gång samlats här vid Carl Jonas Love Almqvists grav.

En sådan här fantastisk kväll i månaden maj på denna plats i närheten av Haga och Solna skog med fågelsång och blommande träd bör vi med tacksamhet först tänka på Almqvist som den store skildraren av svensk natur och som romantiker. Detta ska inte analyseras. Kommentar överflödig. I stället ett citat om Tintomara i skogen vid Stavsjö i Kolmården:

När ekorren först sprang förbi henne, hoppade hon åt sidan för denna lilla bruna figur med lång, lång svans. Men när ekorren tog sin väg upp i häggen, då såg Tintomara efter. Ett skratt utbröt från hennes läppar, och hon tittade ivrigt på, hur den lilla fina skepnaden med sina fyra tassar bar sig åt, för att komma uppför. Hon ställde sig i samma ställning med sina, hon också försökte på stammen med händer och fötter. Åh, det lärde hon sig som en dans.

Tintomara tyckte sig i en ny värld den första gång hon satt i träd. Vilken vällust, att se och känna den greniga, bladrika kronan svaja och gunga över och inunder? Hon hade idag kommit till en trakt av utskogen, där lövträden var talrikare än själva barrskogens raka jättar. Tintomara gick in ibland lundar av almar, hassel, lönnar, häggar – alla deras tusende vita och gröna knoppar och halvutsprungna blommor gjorde hon till sina bekanta. Att sitta uppe bland grenarna mitt i rikedomen av denna välluktande blomstring, så att hon själv knappt syntes, det var en lust.

Men Almqvist förenar sin roll som romantiker med att också vara realist och social utopist. Jag ska nu gå över till det temat.

Vi har framlevt våra dagar i samma kvarter han och jag. Under stora delar av mitt yrkesliv arbetade jag i Gamla Stan, ett tag på Stora Nygatan 2, där Fredman hade sitt urmakeri, och sedan i Wrangelska palatset på Riddarholmen. Nu har jag ett kontor på Lilla Nygatan 19. Almqvist bodde länge på Stora Nygatan 21 i samma hus som Lars Johan Hierta och Wendela Hebbe. Vi kan tro att han gick till jobbet, Aftonbladet, på Lilla Nygatan 13. Sedan lät han Yngve Frey löpa ut från Riddarholmskajen nedanför mitt arbetsrumsfönster en skön torsdagsmorgon i juli och hann en bra bit ut på Mälaren mittför Garnisonssjukhuset innan Sara Videbäcks moster förstod att hon var akterseglad – detta ju en grundförutsättning för vad som komma skulle. Nu bytte Sara från hatt till schalett och vi vet hur det gick och att det går an.

Det finns en litteraturhistoriker som dock skrivit något i stil med att Det går an inte går ihop. Personskildringen sägs inte stämma på vissa punkter. Jag bryr mig inte. I stället noterar jag att någon annan har tänkt att Albert från början är typiserad som romantikern och Sara som realisten. Hårringen han ger henne kastar hon i sjön och räkningen på värdshuset vill hon dela lika.

Resan i det svenska landskapet, då de lär känna varandra och blir förälskade, är inte bara en rörelse i rummet utan blir också till en skildring av en känslomässig och ideologisk successiv förflyttning för dem båda fram till att de når nya gemensamma värderingar. Albert kommer att förstå sin roll i en helt ny verklighet och Sara, som sett hustrumisshandel och alkoholism och vill forma sitt liv på egna fria villkor, vill stå öppet också för sin kärlek till Albert som livspartner. Två unga människor mognar och formulerar självständigt tillsammans sitt eget samlevnadskontrakt.

Almqvist skriver på ett härligt sätt fram Alberts och Saras resa i den svenska geografin. Efter att Mariestad passerats börjar det brännas också för mig. Sedan 30 år tillbaka har vi nämligen ett sommartorp i Österplana på Kinnekulle.

Om vägen över detta blommande berg säger Albert: ”Nu beror det på, om vi framåt Forshem skola taga den gudomliga vägen över Kinnekulle , som går genom norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi komma förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck…”.

Samtalet med Sara om detta leder till att Sara noterar yrkesmässigt att det kunde löna sig att se de här stora husen. Hon tänker väl på sina fönsteraffärer kan vi läsare förstå. Men Albert blir litet förstämd och inte vill han uppoffra de här gudomliga platserna för blotta glasmästarönskningar. Han väljer den mer prosaiska vägen över Enebacken till höger om Kullen genom Skälvum och Husaby. Och visst, så här ser vägvalen ut än idag när man ska till den härliga sommarstaden Lidköping. Där Sara står staty på en grässlänt vid Lidans strand.

Men Vad är en turist, frågar Almqvist och det får nu stanna vid den frågan när det gäller orter och platser, dock med ett sista undantag.

Redan när de är i Strängnäs börjar resans gemensamma mål tona fram i samtalet mellan Albert och Sara. Samtalet rör på ytan det geografiska målet i Västergötland men där finns en antydan också om det gemensamma ideologiska mål som kan hägra för dem.

Sara berättar om en sommarpromenad därhemma och säger:

Det är Truve, vet jag. Det är Richerts sköna herrgård bort mot Lidköping, åt Mariestadsvägen till. Om bara vägen emellan staden och herrgården icke vore så hiskeligt sandig.

Ja, Truve herrgård med sina handmålade stora tapeter från Napoleontiden ligger kvar, nu invid golfbanan, badstranden vid Vänern och campingplatsen strax utanför Lidköping.

Så geografin är klar men hur var det med den ideologiska undertexten?

Den ligger i att Almqvist låter Sara kasta in namnet Richert. För de flesta läsare idag går passningen till honom nog förbi utan verkan. Men Sara visste vad hon gjorde och det räcker att googla på detta namn, inte Margit men Johan Gabriel, för att man kan få sina aningar. På Wikipedia står det:

Johan Gabriel Richert var en svensk rättslärd och politiker. Han var en av Sveriges mest framstående och inflytelserika jurister under tidigare hälften av 1800-talet.

Richert var häradshövding i en domsaga utanför Lidköping och stannade där hela sitt yrkesliv men var också den ledande kraften i Lagkommittén som lade fram genomgripande reformförslag på civil- och straffrättens områden. År 1826, dvs. drygt 12 år före utgivningen av Det går an, hade Lagkommittén publicerat sina radikala förslag på familjerättens område. Män och kvinnor skulle jämställas i fråga om arvsrätt, ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 års ålder och sedan också själv kunna bestämma om att gifta sig. Rätten till egendom genom giftorättsbestämmelserna skulle bygga på likadelning mellan man och kvinna.

De här förslagen möts dock av hård remisskritik från domstolar och universiteten. Reformarbetet stannade av och resultaten kommer först flera decennier senare. Under tiden hann Almqvist att med Det går an lämna sitt remissvar. Då var det skandalöst, fräckt och utopiskt, idag känns det märkligt frisk och angeläget.

Passningen till Richert ska uppmärksammas även av dagens läsare. I bara den lilla meningen om honom får Sara ge en signal till uppbrott från den tidens könsmaktsordning.

Tänk vilket trix Almqvist gör i den där lilla textsnutten.

Det som förenar oss

22 april 2018

Was uns eint. Aufruf auf alle Demokratinnen und Demokraten. Det är rubriken till Dresdenuppropet från 2016. Jag har översatt texten här:

Det som förenar oss

Ett upprop 2016 till alla demokratiska kvinnor och män i Dresden

Representanter från politik, kultur, religion, vetenskap, industri och civila insatser gick 2016 samman i Dresden och samlades kring uppropet ”Det som förenar oss”. Det är en allians som är engagerad för respekt, acceptans och mänsklighet.

”Människans värdighet är okränkbar”, skrev grundlagens mödrar och fäder in. ”Det tyska folket erkänner därför okränkbara och oförytterliga mänskliga rättigheter som grund för varje samhälle, fred och rättvisa i världen.” När de skrev detta, var Tyskland i ett nolläge – både materiellt och moraliskt. År av tysk terror, social brutalitet och våld hade kostat miljontals liv och förött stora delar av Europa. Grundlagen utmärks av dessa erfarenheter. Den ska ge ett särskilt skydd åt de grundläggande mänskliga rättigheterna – människovärde, likhet inför lagen, religionsfrihet och yttrandefrihet och asylrätt. Genom återföreningen gäller detta också för de nya förbundsländerna, där tusentals människor gick på gatorna 1989. De riskerade liv och lem för frihet.

Att det nu 27 år efter de fredliga civila protesterna i vårt land, och även i Sachsen och Dresden, återigen utvecklas ett klimat av utanförskap och våld, är en skam. Beslutsamma ställer vi oss mot mordbrännare våldsverkare och populister. Vi ser inte bort när lagar bryts. Vi håller tillsammans och försvarar vår konstitution och vår demokrati – utan våld, med anständighet och respekt.

Alla människor måste få utvecklas fritt i vårt land, så länge de inte bryter mot andras rättigheter. De måste få vara fria att uttrycka sina åsikter, öva sin religion ostört och leva som de vill. Frihet och jämlikhet inför lagen är viktiga grundläggande värden för vår samexistens, som måste skyddas.

Att det finns olika uppfattningar om politiska och sociala frågor präglar en stark, fri och pluralistisk demokrati. Dessa uppfattningar är baserade på tolerans och respekt för den demokratiska motståndaren. Ett fritt samhälle kräver ett fritt meningsutbyte. En öppen och ärlig strid är en del av demokratin, liksom att olika åsikter accepteras. På så sätt blir det tydligt vad som är viktigt för oss, vad förenar oss och vad som kännetecknar oss. Vi tolererar inte hat, öppen fiendskap och våldsamma yttranden.

Vi vill leva i ett samhälle som är solidariskt och öppet för den nya och för andra människor. Det är vår humanitära plikt att stödja behövande människor. Mänsklighet och empati är starkare än hat och våld, samhällsengagemang är starkare än ett avståndstagande.

Trots olika politiska åsikter står vi förenade bakom de grundläggande rättigheterna i vår konstitution. Vi motsätter oss demokratins fiender med alla de möjliga medel som står till vårt förfogande, men vi inbjuder alla till en dialog som är inriktad på lösningar av samhällsfrågorna!

Vi står upp mot våld och utslagning!

Vi står för tolerans och respekt!

Vi ska visa mod och mänsklighet!

Det är det som förenar oss.

 

 

Krisen för den demokratiska rättsstaten

15 februari 2018

är rubriken på min artikel i Svensk Juristtidning 2018 nr 1, se Svjt1:18 

Peter Forsskål – a forefather of freedom of expression

16 januari 2018

In the volume The Legacy of Peter Forsskål – 250 Years of Freedom of Expression, ed. Ulla Carlsson and David Goldberg, Nordicom, 2017, Peter Forsskål – a Finnish Swedish forefather of freedom of expression – is presented together with a translation and a reprint of his Thoughts of  on civil liberty (1759). My contribution to the volume is a an outline of the first constitutional law on freedom of the press 1766 in Sweden and Finland – at that time a single country – and of the further development, see Freedom of Speech, Expression and Information in Sweden. A legacy from 1766.

Mänskliga rättigheter och andra konstitutionella kärnvärden när krisen slår till

30 oktober 2017

är rubriken på mitt kapitel i boken Mänskliga rättigheter i det offentliga Sverige, Anna-Sara Lind & Elena Namli (red.), Studentlitteratur, 2017. Introduktionen till mitt kapitel kan läsas med den här länken: Tjänstemän med arbetsuppgifter för det allmänna …

Hoten mot rättsstaten i Europa

10 oktober 2017

”Europarådet och skyddet för den demokratiska rättsstaten – är titeln på min artikel i Boken Hoten mot rättsstaten i Europa som. är utgiven av Rättsfonden på Arenagruppens uppdragsförlag Premiss förlag, 2017. Boken innehåller också artiklar av internationella experter om EU:s roll och om utvecklingen i Ungern och Polen.

mellbourn-mfl-hoten-framsida-200x282

Biblioteken – en femte funktion i den demokratiska rättsstaten

17 september 2017

Biblioteken – en femte funktion i den demokratiska rättsstaten är rubriken på mitt kapitel i Femte statsmakten, en omvärldsrapport som ett sekretariat inom Kungl. biblioteket under Erik Fichtelius´ledning nu lagt fram. Min text handlar om biblioteken sedda utifrån ett konstitutionellt perspektiv. Hela rapporten finns på: http://nationellbiblioteksstrategi.blogg.kb.se/rapporter/

 

I stället för en författningsdomstol

05 juni 2017

skisserar jag i den här artikeln i Svensk Juristtidning 2017 s. 257, en rätt enkel modell där de båda högsta domstolarna, Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, i vissa mål skulle kunna döma i en gemensam sammansättning, en sorts ”författningsdomstol light”. Något behov av grundlagsändring för att genomföra detta kan jag inte se.

En myndighets kommunikationspolicy – ny typ av styrdokument med konstitutionella aspekter

08 maj 2017

Myndigheternas aktiva informationsverksamhet stöds nu ofta med hjälp av en s.k. kommunikationspolicy. Innehållet i ett sådant dokument  kan väcka en del konstitutionella frågor. Det gäller kraven på objektivitet, medarbetarnas yttrandefrihet och skyddet för denna frihet. Det här tar jag upp i min artikel Universitetet som varumärke: kommunikationspolicy – ett nytt styrdokument för lärosäten. Artikeln har publicerats i boken Det hotade universitetet, Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman, Jörgen Hermansson, Anna Jarstad, Christer Karlsson och Sten Widmalm (red.), Dialogos 2016.

 

 

 

 

Friskolorna – några konstitutionella synpunkter på deras ställning

26 februari 2017

I festskriften Bertil Bengtsson 90 år, Jure, 2016, har docenten Lotta Lerwall och jag publicerat rubricerade artikel ( hirschfeldt_lerwall_sartryck ). Vi inleder där med att presentera friskolereformen och skollagens reglering av den. Sedan konstaterar vi att fristående skolor har offentliga förvaltningsuppgifter och utför myndighetsutövning, att dessa skolor är bundna av objektivitetsprincipen och legalitetsprincipen i regeringsformen. Slutligen diskuterar vi vilken betydelse uttrycket ”det allmänna” i regeringsformen kan ha för friskolornas ställning särskilt när det gäller elevernas fri- och rättighetsskydd enligt 2 kap. regeringsformen.